är det så här det känns att sitta högt där uppe i sin ensamhet och fundera.
fåglarna kvittrar och man hör vinden susa i träden. det e så rofullt så härligt...det e bara jag och naturen.
så är det iallafall för mig i mitt huvud. skulle vilja hitta en sån plats och bara kunna sitta och va på :)
har ett par funderingar som inte berör mig själv men kanske andra kan få sig en tankeställare...
ibland känns det som folk lever i en overklig dröm...
vissa lever i förnekelse andra i en lögn....
vissa lever i alltihopa.
mitt sett att se det på så är det bara att vakna upp ur drömmen och inse verkligheten.
att leva i förnekelse beror alltid på något,,vakna upp, ta itu med, se till att få det ur världen. få hjälp om så behövs, var inte rädd för det, det finns folk som är oerhört duktiga på att bara hjälpa andra. det är deras jobb.
att leva i en lögn är nog det svåraste. för när sanningen väl kommer fram så kommer oxå alla frågor, varför? när? hur? varför inte sagt det tidigare? ja en massa såna saker tillkommer.
men jag tror ändå det är bättre att bita i det sura äpplet och ta i tu med sakerna...
en lögn e det ingen som mår bra av, och framför allt inte en själv. sen kan man ju undvika berätta saker för att man hoppas att det ska ordna upp sig igen. men e det så bra igentligen. då är det bättre va rak och säga att så här ligger det till men jag hoppas....bla bla bla...
skiter i detta nu kör till jobbet och hoppas få nåt annat att tänka på.
good by sweetheart its time to go. // tabula rasa
