skrämmande

det som alltid skrämt mig
har jag börjat längta efter.
rädd..ja det kommer jag va
nu? ja det e klart jag e det.
sen? absolut,,, vad som helst kan ju hända.
men vad som räknas e ju att jag vill.

samtidigt så funderar jag om jag e redo
klarar jag det?
hur blir det me egentid?
galna upptåg?
resa?
upptäcka världen?
vill ju till paris. helst redan i går =)

eller e det tid att lägga det på hyllan
för att lämna plats åt ett nytt litet liv.

är allt bara en illusion, ett sätt som kroppen försöker lura mig?
är det verkligen jag med en liten på armen.
jag vet inte. rädd för mina tankar, för hur det blir och för smärtan.
inte för om jag kommer klara det. men allt annat runt om.